Fäbodinvetering år 1663: Långzbärgh: 1 fäbodställe somm Olof Erson på Backa, Anders Andersson ibidem, Hans Larsson ibidem, Olof Nilellson i Sundznääs, Olof Pärson i Almo och h:o Margeta på Baccka enckia brucka. Långsberg hette troligen Långsbo också.

Almo och Alvik nyttjade Långsberg.
Ljusbode fäbodlag krävde 1771 att Skinnarås, Eriksbo, Långsberg, Ollasbo, Björbergs, Ingersbo, Älgbergs och Dammbo fäbodelag som alla hade gemensam bufförsväg skulle delta i underhållet av broar.
1777 var undersökningen klar. Underhållet började vid Lindbo sovholen, sedan nämndes följande broar: Långbron, Vinterbron, broarna norr om och upp om Ljussveden, Ljussvedsbron, Påhällsbron, Båthusbron, Flytbron, lilla Östermorsbron, Källbron och Skärsbron. Fäbodvägarna finns tydligt utsatta på den gamla generalstabskartan bladen 96, 97, 104.
Det framfördes ofta klagomål på att dom som kom förbi fäboden när ingen var där lät djuren beta på fäbodens betesmarker innan dom fortsatte till sina fäbodar.
Det fanns gott om björn, lo och varg runt fäbodarna som tog kreaturen vid fäbodarna. Björn och Varg försvann under 1800-talets slut.
1868 var drängen Pellas Anders Larsson (16 år) och pigorna Tross Anna Andersdotter, Skommar Karin Ersdotter och Back Greta Ersdotter från Almo valljon i Långsberg.
Västra Långsberg hade hemfäbod i Olsnäs.

3 byar hade del i Västra Långsberg.
Det fanns 3 stugor där efter storskiftet (1830) 15 delägare.
Sista vistelse år 1904.
Äldsta belägg 1663.
Inga stugor kvar 1970.
4 nominati (skattehemman) med åker.

Källor:
Leksands fäbodar av Sigvard Montelius
Byar och fäbodar i Leksands kommun, Dalarnas museum