Fäbodförteckning 1663: Gränsbergh 1 fäbodhställe som Erich Andersson i Åckre,
Niells Anderson ibidem, Olof Nielson ibidem, Erich Mattzon i Wästtanwijch brucka.
Gränsberg kallas i senare tid Västanviks Gränsberg. 
På Göran Holstensons karta från 1668 så står det Gränsås- bärgh där Gränsberg låg.
Alvik använde Gränsberg som fäbod.
Om buffring till Gränsberg i slutet av 1890 talet berättade Maria Winge (1887) som var fäbodkulla där i många år:
Delägarna samlades på kyrkvallen och bestämmde bufförsdag.
Det var viktigt att alla for på samma dag ty en hel del sysslor skulle utföras av karlarna, ved huggas, gärdesgårdarna repareras.
Det var inte nödvändigt att alla tog samma väg. De från andra byar tog sina egna vägar.
Under 1890-talet var den gemensamma buffringen inte längre motiverad av någon sorts ransonering av betet. Sådant fanns det gott om.
Vägen gick förbi Estersgården från Grytnäs över Hackbacken, ett litet stycke utanför Granberg,
genom Kattbodarna (Råbäck och Trätbodarna låg till höger om vägen) och Brändskog fram till Ejdammen.
Sedan följde en tröstlös lång väg över Danshol och Draggåsen till Gränsberg.
Vid slåttern for man med häst och kärra till Klockarberg där kärran lämnades och färden fortsatte till fots över Getberg, Danshol och Draggåsen.
Buffringen tog utan några längre vilopauser ca 7 timmar.
Sista kvällen före hembuffringen gjordes "liss ustar" som efter hemkomsten förärades barn och pojkar och var mycket eftertraktade.
Alla buffrade hem samtidigt. Det var inte roligt att bli kvar ensam på hösten.
Efter hemkomsten gick korna tjudrade på lindorna, de betade inte på skogen.
Någonting särskilt högtidligt förekom inte på hembuffringsdagens kväll, man var alldeles för trött för att deltaga i några förlustelser, däremot bjöds fäbodkullan alltid på söndagsmiddag, så kallad bufförsmiddag i de gårdar vars kor hon haft under sommaren.
En sådan middag bestod vanligen av fisk, potatis, grönsaker och kålrot.
Några delägare hade utom långfäbodar i Gränsberg även hemfäbodar. 
Användningssättet varierade därför. Anders Hedlund (1894) i Västanvik relaterar:
Korna fick en tid på våren gå i byns hagar (skogsbete förekom inte) varefter man buffrade en vecka före midsommar.
Längre tillbaka i tiden var fäboddriften enskild, men fr.o m 1895 ingick Hedlundsgården i en gemensamhetsdrift med en"höllkall" som skötte korna åt tre hushåll från Häradsbygden och fem från Västanvik och hade uppåt 30 kor.
Varje gård hade sin ladugård på sin egen täkt, och fäbodkullan fick gå mellan ladugårdarna.
Efter hemkomsten på hösten öppnades led och grindar, och korna fick gå fritt på skogen och på slogängarna.
Maria Winge (1887) från Estersgården i Grytnäs hade flera års erfarenhet som vallkulla i Gränsberg omkring sekelskiftet och berättade:
I Gränsberg fanns då fem bebodda stugor, de fem obeboddas ägare hade tidigare dragit närmare bygden och använde blott hemfäbodarna.
Gränsberg bestod av två delar "övre budan" och "nedre budan" med varsitt instängt område. 
Inom detta hade varje delägare sin slåtterteg.
En åker skall tidigare ha funnits. Maria Winges stuga ägdes gemensamt av tre gårdar,
Esters i Grytnäs, Björks i Västanvik och Tirus i Hagen, den hade också byggts gemensamt.
Maria Winge och hennes moster skötte de tre hushållens kor och hade dessutom tagit åt sig korna från två hushåll som inte var delägare i stugan.
Även de andra stugorna i Gränsberg brukades gemensamt. 
Varje stuga (inte varje kreatursägare) hade sin egen ladugård.
Maria Winge berättar om vallningen i Gränsberg omkring sekelskiftet:
Vi löste korna på morgonen, en fäbodkulla var något slags chef för både övre och nedre fäboden och stod där och ropade att vi skulle "lösa".
Ladugårdarna låg spridda och vi i nedre "buan"väntade på den övre delen. En från varje stuga var med.
Vi följde med korna till en sovhol, en särskild för varje lötgång.
I Gränsberg fanns en lötgång för varje dag, men jag kommer bara ihåg namnet  på bara två, 
Maspellas myra och Grön sövholn, som var söndagslötgång.
Hela fäbodlagets kor, bortåt 75 gick ut med fyra eller fem vallhjon. 
Den som ropade ut samling bestämde för var gång vilken lötgång som skulle användas för dagen. 
Vid sovholen stannade korna av gammal vana. Barnen samlade våt mossa till en eld, så att det blev rök, som befriade korna från "åt", när de låg och idisslade. 
Därifrån gick vallhjonen hem, och korna betade sedan ensamma och kom självmant hem till kvällen.
Vallning hela dagen förekom längre tillbaka i tiden, vid Björberget var dylik halvdagsvallning
enligt Jon Alfred Eriksson (1833) i Norr Rälta det normala under 1890-talet.
Maria Winge berättar hur man levde vid Gränsberg vid sekelskiftet:
Vi hade utom våra egna även två andra gårdars kor. Varje gård skulle göra tillskott till fäbodkullans kost.
Från en gård i Västanvik fick vi bröd bakat av osiktat havremjöl. 
Jag blev så förskräckt för vi hade då riktigt bröd hemma.
Det förekom alltså havrebröd i Leksand ännu på 1890-talet.
Det var grovt och torrt och spretade inne i munnen, en del folk hade nämligen för sig att en "höllkall" inte behövde få lika bra mat som andra.
Vi levde mest på mjölk och mjölmat. 
Det var välling och gröt och gröt och välling och som ombyte smörgås och mjölk.
En gång kom man vid slåttern upp med potatis och salt strömming.
Vi kokade och stekte, potatisen var blöt och strömmingen illröd, men det var så gott, så gott, så jag har aldrig ätit så gott.
Tänk att få saltmat mitt i all mjölkmat. Som väl var fanns det gott om blåbär och smultron i skogen.
I bouppteckningar 1834-1836 finner man även ensamma ägare av stugor i bl.a Gränsberg.

11 byar nyttjade Gränsberg.
23 nominati. (skattehemman)
7 stugor fanns.
Inga stugor fanns 1970.
Äldsta belägg 1663.
Sista vistelseår 1916.

Källor:
Leksands fäbodar av Sigvard Montelius
Byar och fäbodar i Leksands kommun, Dalarnas museum